Efter år av mobbning så flyttade jag i högstadiet till en ny skola. Nya vänner och ett löfte om ingen mobbning. Kände en person och jag umgicks snabbt med henne och de vännerna. En månad in ändrades allt. En av tjejerna gick rakt fram till mig och ställde sig för nära för att man ska kunna känna sig bekväm och bad mig dra åt helvete. Varje rast gick de utan mig och sprang och gömde sig så fort de såg mig. En skola utan mobbning var för bra för att vara sann och jag orkade inte mer.
Hemma på kvällen var jag så arg och ledsen med alla skuld på mig. Varför blev det så här igen? Varför kunde inte jag få ha vänner? Vad var felet på mig? Var det för att jag var så äcklig och jobbig som alla sa? Antagligen. I ren ilska gick jag och hämtade mammas rakhyvel och satte intill armen och drog sidleds. Den svidande känslan för första gången 12 år gammal gav sådan panik. Tänk om någon skulle se! Täckte armarna genast med en tjock tröja och när jag sedan skulle hem till andra föräldern samma kväll försökte jag agera normalt. Vara den spralliga och glada tjejen jag alltid var, för att dölja all sorg inom mig. När jag sagt god natt och lagt mig i sängen ensam tog jag av tröjan och såg mina armar. Endast två sår. Patetiskt. Smög mig ut i köket när alla lagt sig och hämtade en kniv och gick tillbaka till rummet. Fem röda märken över armen fick räcka. Nu kanske någon kunde förstå min smärta på insidan om det även fanns på utsidan.
Dagen efteråt på idrotten skyllde jag på ont i magen för att slippa vara med och ta av mig tjocktröjan. Trots känslan av lugn så fanns paniken över vilka reaktioner jag skulle få. Jag lyckades sätta nästkommande märken på ställen så att ingen kom på mig på 2 år. I början var de inte så djupa så de försvann ganska snabbt.
Kommentera