Kvällen jag sett fram emot så länge. Äntligen skulle vi uppträda med det vi jobbat på i ett halvår. Men det fanns ett problem, han. Vi skulle nämligen uppträda i mjukisbyxor och magtröja, något som inte var accepterbart. Mot alla odds stod jag upp och drev min vilja igenom. Jag skulle uppträda. Som jag längtat.
I publiken stod mina vänner men jag kunde inte hitta honom. Det spelade ingen roll, jag hade oerhört roligt. Efteråt skulle vi alla sova hos en av kompisarna. Hade inte hört något från han på flera timmar och började bli orolig. Ringde för att se att allt var okej men utan svar. Paniken i kroppen sköt i höjden och tårarna började rinna för något kändes så fel. Bestämde mig för att ta mig till honom och sprang genom stan de 5 km mellan ställena. Har nog aldrig sprungit så fort.
Väl hos honom var dörren öppen och jag sprang in. Han låg i sängen näst intill medvetslös med paket av läkemedel och ett brev kring sig. I ren panik ringde jag hans föräldrar och de skickade snabbt över några vänner till grannar för att hjälpa mig. I väntan på dem och ren panik fyllde jag en hink med vatten och hällde över honom och han vaknade till en aning. Grannarna tog över och tog honom till akuten medan jag blev hämtad av mina föräldrar.
I brevet stod det "Du är min tjej och jag vill inte att någon annan ska få ta del av dig. Jag älskar dig. / Din *"
Han hade tagit en överdos av olika lugnande och hade antagligen inte överlevt natten. Därefter slutade jag träna och uppträda. Tänkte inte tillåta mig att se honom försöka sig på något sådant igen på grund av mig.
Idag vet jag att det var ett sjukt beteende. Men i det läget kände jag endast skuld och sorg.
Kommentera