Det är konstigt hur färgad och isolerad man kan bli av en endaste person. Min dåvarande partner hade stora kontrollbehov och som osäker tonåring med kroppen fylld med ångestdämpande och antidepressiva efter allt för många år i missär kändes det bra att ha någon så nära.
Minns den vårkvällen jag återigen skulle sova hemma hos honom, då han var själv för att hans föräldrar jobbade natt, efter att ha mött upp min syster och sett en film med henne på kvällen. Skulle vara hemma 22.00, jag var sen och dök inte upp innan 22.05. Väl där satt han och väntade irriterat och frågorna slog mot ansiktet så fort jag steg innanför dörren "varför är du sen? var du verkligen där du sa att du varit? varför har du inte svarat på alla mina sms? träffar du någon annan?" Efter att ha försökt förklara min sena ankomst med att jag missade första bussen utan några resultat började jag packa min väska, sa att jag sover hos min syster tills han lugnat sig och knöt på mig skorna. De orden skulle aldrig ha lämnat munnen och jag blev inknuffad i väggen och med hans stadiga grepp om halsen lyfte jag några centimeter från golvet. Fick in en spark rakt på benet och han kastade ner mig på sängen och la sig över mig i stället så jag var helt fastlåst med en hand för munnen. Känslan att ligga så gav tankarna på "nu dör jag" och jag la bara av, spelade död och hoppades på att överleva. Efter vad som kändes en evighet så släppte trycket över kroppen och jag blev fri. Kastade mig upp och tog väskan i farten när jag sprang därifrån. Sprang livrädd med honom efter mig. Med en mycket mindre kropp var jag betydligt snabbare och uthålligare och efter några kvarter hade jag lyckats skaka av mig honom och gömde mig i en buske på en innergård.
Det som jag i efterhand ser är det sjukaste i detta är att i busken satt en livrädd tjej och skakade av ångest men det enda hon tänkte på var "fan att jag kom hem försent, vad tänkte jag med som gjorde honom så arg?". Han var kontrollerande och hade tidigare lagt i både pepparspray och kniv i väskan med kommentaren "ingen ska kunna ge sig på min tjej obestraffat". I den stunden åkte kniven fram och bildade djupa röda märken längs med hela vristen. Lugnet efter det gav mig mod att efter en skev tidsuppfattning resa sig och ringa till min syster och fråga om jag fick sova där. Inga frågor ställdes och jag vandrade genom den annars sköna vårnatten till henne i andra sidan stan. Den natten sov jag med en strumpa hårt knuten som bandage över vristen.
Dagen efter gick jag i skolan som vanligt. Teg om allt som hänt och levde på som vanligt. Det var ju ändå mitt fel det som inträffat och det var pinsamt att berätta om det. Efter skolan åkte jag hem till honom. Nu var han lugn igen och ångerfylld med en bukett rosor åt mig. Fast han kunde brusa upp så fanns han ju ändå där efteråt.
Kommentera