Alla omkring mig har så mycket med sitt eget just nu. På kanten står jag skrikandes och hyperventilerar. Jag vill så ha någon att prata med, någon som känner mig men vågar inte prata med någon. Vill inte tynga någon. Istället agerar jag den starka och finns vid allas sida, erbjuder axlar och stöd till alla. Ler och är positiv hela tiden. Skulle jag försvinna nu skulle ingen fatta, ingen skulle förutse - inte ens min kille. Vet inte hur länge till jag orkar finnas för alla utan att själv krascha mer än jag gjort. Jag orkar inte mycket mer. Det finns ingen energi kvar och engångsleendena börjar sina.
Samtidigt känner jag inte heller att någon lyssnar. Har lyssnat och diskuterat någon annans förhållande i månader och hört all skit och funnits som stöd. Men när jag märkbart hade gråtit efter läkaren kände jag inte att någon lyssnade. Inte ens killen lyssnar utan han spelar bara.
Fattar inte, vad är det för jävla fel på mig som gör att ingen står ut med mig!?! Varför är jag bara okej när jag finns för andra och är glad hela tiden?! Jag har ett förflutet värre än många av dem, men det är jag som ska vara gladast och mest stödjande.
När är det min tur att bli omhändertagen? När är det min tur att få gråta ut i någons famn? När är det min tur att släppa på allt
Kommentera