I helgen var jag ute med några vänner och en utav dem vet om vad mina ex gjorde. Något förfriskad springer han mot mig med höjda händer och vrålar. Jag får total panik och springer därifrån och kämpar med att inte bryta ihop och släppa efter för panikångesten som kröp i mig. Han insåg ganska snabbt vad som hände baserat på min reaktion och ropade efter mig. Sen väntade han tills jag lugnat ner mig och kom tillbaka och sträckte ut händerna mot mina och sa att det aldrig skulle upprepas. Hela tiden berättade han för mig att det var han, min vän och inte mina ex som stod framför mig. Så stod vi ett tag tills jag vågade ta hans händer och kolla honom i ögonen innan han kramade om mig.
Han gjorde rätt i den situationen, väntade ut och var lugn och pedagogisk. Men saken är att jag önskar att han inte behöver vara det! Jag önskar att jag inte fick panik så fort någon höjer händerna, kommer springande emot mig eller höjer rösten. Önskar att jag inte var rädd för män längre. Dock är detta djupa djupa sår i mig som sitter så långt in att jag inte kan behärska mina reaktioner. Önskar bara jag kunde ha ett normalt liv, ett liv utan rädslan att alla ska slå mig.
Kommentera