För många år sedan gick jag på diverse antidepressiva, lugnande och sömntabletter. Jag hatade dem och lyckades alltid komma undan på något sätt med att inte svälja eller låta dem glida ner innanför tröjan istället. Ville inte ha tabletterna för jag såg ingen mening med det. Då ville jag ju ändå inte leva. Men jag slängde de aldrig. Alla lugnande och sömntabletter samlade jag på mig, för att ta stora doser och vara utslagen i några dygn. Så höll jag på i närmare 2 års tid. Överdoserade på sömntabletter. När jag blev 18 fick jag själv bestämma om jag ville ha tabletter eller inte och jag sa strikt ifrån. Men två års hamstrande av tabletter hade hunnit bli många doser. På något sätt lyckades jag sluta och glömma bort tabletterna. Vägrade ta de och kunde säga nej när andra erbjöd liknande tabletter.
Senaste tiden har jag hittat asken med sömntabletterna igen. Behöver inga stora doser men en tablett här och där om nätterna hjälper mig att sova när smärtan håller mig vaken. Så inte nog med att jag häller i mig smärtstillande, nu är jag på sömntabletterna igen. Hoppas bara att jag inte fastnar i detta mönster igen och känner behovet att inte kunna klara mig utan tabletterna. Men just nu behöver jag faktiskt få sova, behöver få slippa smärtan, behöver få fly undan verkligheten och min mardröm jag lever i.
Kommentera