Det jag skriver här är saker som stannar här och inte kommer ut. För jag är tyst om det.
Är trött på att ljuga och undanhålla sanningen när folk inser att jag gått om ett år och undrar varför.
Är trött på att vara rädd för män, rädd när de höjer rösten eller gör för hastiga rörelser.
Är trött på att le och låtsas som att jag har en fläckfri bakgrund.
Är trött på smärtan, både psykisk och fysisk i livet.
Jag kommer inte göra något medvetet men jag skulle inte sörja om jag var med i en olycka. Känner mig klar och tillfredsställd med livet jag haft. Vill inte ha mer av det. Inget kan göra någon ogjort och jag har accepterat och förlåtit de inblandade. Nu har jag gjort vad jag skulle i livet. Jag är klar. Men jag vill inte ta slut på allt själv, dock är jag inte försiktig längre och sätter mig i positioner där jag kan ta skada. För jag känner mig färdig med livet och jag är trött på att vara ensam om att veta detta, trött på alla lögner och falska leenden.
Kommentera