Varför kan inte saker vara lika lätta som i amerikanska collegefilmer? Där allt är så uppenbart och kärleken existerar som något rent. Som något där killen aldrig skulle skada tjejen.
Har ondare än vanligt i händerna och kan fortfarande inte släppa tankarna om att det kan bero på mitt ex. Känner mig oerhört ensam och vet inte var jag ska vända mig. Idag på dagen är det 8 månader sedan min vän gick bort, han jag alltid vände mig till oavsett. Han jag sov hos när jag inte stod ut hemma. Han jag alltid fann trygghet och tröst hos när mitt ex aldrig kunde ge mig det. Nu har jag min ensamhet och minnena kvar från en period jag hade förträngt tills för några veckor sedan.
Förstår inte varför jag inte kan förtränga det igen. Varför kan jag inte få bort det ur tankarna? Varför ältar jag? Kan allt inte bara bli normalt igen och jag får ha min vän hos mig och begrava all sorg efter upplevelserna hos honom?
Lever som om allt vore normalt. Ler som om jag vore glad. Döljer sanningen för att förneka att den finns där. Men ärligt talat har minnena fått mig väldigt trasig igen, skrikandes inombords och ständigt gråtande när jag är ensam. Om en vecka flyttar jag in hos min pojkvän och slipper vara ensam med mina tankar. Ska bli oerhört skönt att få släppa på allt och läka mig själv.
Kommentera