Vissa saker går aldrig över, så som saknaden av min bästa vän. Den kärleken var mer än jag gett till någon tidigare. Mitt hjärta begravdes med honom. Idag när jag tänker på honom så gör det fruktansvärt ont i bröstet, som om någon hugger en kniv i hjärtat på mig. Tiden läker inte alla sår. Tiden river upp och gräver nya gropar i såren också.
Idag råkade jag se en bild på dröm vi hade länge och allt kom tillbaka. Mellan två fredagen den trettonde står jag och har ångest. Fredagen den trettonde då jag förlorade min bästa vän. Allt jag har kvar ifrån honom rymmer nu i min hand. Men blundar jag kan jag känna honom när jag sträcker ut min hand.
De som aldrig varit med om en bortgång ska skratta sig lyckliga. Känslan att stå ensam efter att ha delat allt, skrattat, bråkat men framför allt känt sig trygg med i nästan 7 år, nästan varje dag. Denna känsla är hemsk och det värsta är att många inte förstår den eller vilken ingående relation han och jag hade. Vi var en. Nu är jag halv.
Kommentera