Med tiden stark

Det är vad som borde stå i min panna: varning för mörker. Känner mig som en levande nattskugga, ett mående som endast visar sig när andra sover eller inte är tillgängliga. Ett mående som får mig att gråta och adrenalinet pumpa till gränsen av panikångest hela tiden. Ett mående jag döljer med leenden och skratt. Och ja, visst kan jag ha kul men så fort jag är ensam gör det så ont i bröstet, känns som att någon slitit ut hjärtat på mig. Är så arg därpå, har ont i kroppen och händerna framför allt. Är arg på mina ex, arg för att jag inte lämnade de tidigare, arg för att jag gick in i en likadan relation igen, arg på mig själv för att jag tillät det. Nu har jag smärtan kvar tillsammans med minnen om våld, kontroll och övergrepp. Och ingen kan hjälpa mig. Kan prata om det med min bästa vän men det släpper ändå inte och killen tycker mest jag tjatar och ältar om det. Bättre att vara tyst, stå ut med smärtan och hoppas på bättre tider. Den psykiska smärtan är långt värre än den fysiska som börjar bli olidlig.