Med tiden stark

Igår var det den första gången där. Kan bara säga så här, hon kunde gräva ner djupt i såren. Öppnade mycket gammalt jag lagt lock på. Höll mig för gråt flera gånger under den timmen. Det togs bara upp bilder ur mitt förflutna och inget av det jag behöver ha hjälp med nu, sexmissbruket och temperamentet. Gick därifrån med gråten i halsen och en krypande panik. Fick ringa min vän tills jag kom hem och kunde röka och släppa på alla tårarna. Resten av dagen låg jag i sängen. Orkade ingenting. Tills vi fick en leverans med möbler. Då blev jag så glad att jag nästan grät för att färgen matchade med tavlan ovanför. Sen däckade jag i sängen nedstämd igen innan jag gick iväg till min vän för jag vågade inte sova själv den natten.  Var väl pigg och glad, hyperaktiv och jobbig mot honom och sen försvann allt, all energi, all glädje allt. Det var första gången jag grät för honom. Första gången jag visade mig svag. Så liten och svag. Så trött på allt. Stackaren som fick ligga och hålla om mig genom panikångest, gråt och skrik. Idag vågar jag inte höra av mig, jag skäms. Jag visar aldrig sådant för någon. Inte ens mina närmsta. Jag drar mig alltid undan eller kan försöka minska dem iaf. Igår gick inte det, ingenting gick då. Det var för mycket som rivits upp.