Jag släpper ingen inpå mig. Inte min psykolog, inte mina vänner, inte min familj, inte min pojkvän - ingen. Jag kan öppna mig, berätta saker men oftast med lite komik i bakom. För det är lättare att säga saker på det sättet. Jag släppte min vän inpå mig en natt när jag hade panikångest och var hos honom. Visade min verkliga sida. Hur jag bara blev helt anti allt och kröp upp i ett hörn i sängen i fosterställning och började hyperventilera. Han fick ingen kontakt med mig och när jag började gråta hysteriskt la han sig för att hålla om mig. Då sköljde mitt riktiga mörker över mig. Skrek, grät, kastade mig omkring, borrade in naglarna i huden, bet och slog mig. Tills jag inte orkade mer. Då grät jag bara och bad om att slippa minnas allt jag minns. Han höll om mig hela tiden. Jag blottade hur det känns inuti mig hela tiden. Hur jag skriker, slår och kastar mig omkring. Hur ont det gör inombords. Hur mycket jag försöker slå mig fri från mig själv. Hur lite jag vill vara fast med mig själv. För jag är fast. Jag är fängslad i ett brinnande helvete inom mig. Jag kan agera glad och positiv utåt men så fort jag är ensam med mig själv brusar vågorna upp inom mig. Det är storm. Och hit vill jag inte att någon ska komma, att någon ska drunkna i mitt känslomässiga hav.
Denna vän är den som kommit närmast mig och mitt inre, någonsin. Han såg vad jag lever med hela tiden. Han höll om mig genom stormen. Och vad gjorde jag efteråt? Jo jag bad om ursäkt och enda sedan dess har vi setts och hörts mindre och mindre. Jag stötte bort honom för han hade kommit för nära som det var. Jag vill inte ha någon så nära. Tänk om det kan användas mot mig? Tänk om jag förstör saker med min riktiga sida? Tänk om någon faktiskt får veta hur jag känner varje dag, flera gånger om dagen? Jag kan inte låta det hända igen.
Kommentera