Självaste julafton hände det. Bara att hålla minen inför familjen. Inte för att det kom som en nyhet, visste veckor innan det visade positivt att jag var gravid men även att det skulle bli missfall. Var en känsla som bara inföll. Inte för att det tog
mindre hårt men hade kunnat börja fatta mig med att det skulle ske. Som tur var skedde det i tidigt skedde och jag mår fysiskt bra efteråt. Dock känns det rätt hopplöst att försöka igen och lusten till allt försvann.
Dagen efter blev det en tripp hemhem för jul med familjen. Många rundor runt stan och fullt sjå med att hinna allt för att sedan snabbt hem och fixa inför nyår. Dagarna efter nyår och allt är tyst, inget att se fram emot inom det närmsta. Då finns tid
för allt att hinna ikapp. Minnena från hemstaden, missfallet och framför allt Freja. Min älskade Freja jag förlorade i den staden. Energin till allt försvann. En sådan extrem urladdning med följande sömnsvårigheter pga alla minnen. Önskar bara
att det kunde ta slut någon gång. Att det gick att bli hel men tvivlar starkt på att någonsin bli det.
