Med tiden stark

I en värld där det verkar rasa för alla mina vänner står jag stark och tröstar, pratar och visar omtanke. Det är inte lätt att inte ryckas med när man själv stått och svajat i så oerhört många år. Men jag jobbar på det. Jag måste ge tillbaka det stöd jag fått så många gånger. Vad som gör det hela lättare är min pojkvän, någon jag kan luta mig mot. Sen är det inte rätt mot honom att lägga allt där och jag försöker verkligen stå på egna ben. Är så mycket mer stabil med honom vid min sida, han behöver inte göra mycket mer än att finnas där egentligen. Att bara veta att man har ett stabilt förhållande gör att jag med blir stabilare. Att kunna krypa upp i hans famn, bara ligga och mysa och att sova med honom tätt intill är terapi för själen. Jag vet att jag kan luta mig mot honom på det sättet och det är även skoningssamt mot honom. Så små gester som behövs för att man ska känna sig mer hel än någonsin. Jag har hittat rätt, jag har hittat min prins. Och jag klarar av att finnas för människorna omkring mig som behöver omtanke just nu. Det är lättare att vara stabil med en trygg famn hos sig, även om det är en balansgång med att inte ryckas med och att verka för opåverkad.