Med tiden stark

Har fått en ny lägenhet och ska flytta in dit själv, ska bo själv för första gången. Är totalt livrädd samtidigt som jag längtar. Att bo ensam är inga problem, det är lugnt och jag kommer få pyssla i mitt hem som jag vill. Det som skrämmer mig är att jag blir granne med mitt ex's föräldrar. Ännu värre är att affären som ligger där och som jag kommer handla i eftersom jag inte har någon bil, där jobbar mitt ex. Det andra. Jag är fullkomligt livrädd för honom, jag får panikångest när jag ser honom. Inte nog med att han tryckte ner mig så djupt psykiskt han blev så arg också. Han kan bli arg för ingenting. Sist han hörde av sig blev han arg när jag skrev att jag aldrig mer ville höra från honom, så pass att han var tvungen att berätta vilken värdelös flickvän och person jag ändå var. Tror ingen någonsin kommer förstå hur rädd jag är för honom och hans humör. Ja, vad kan han göra om jag möter honom i kassan? Ingenting hoppas jag. Inte mer än den skada han kommer sätta på mitt psyke och panikångesten han kommer ge mig. Minnena på hur han behandlade mig och hur vi bröt upp är tillräckligt som det är. Jag är rädd. Jag går med en klump i magen, och då flyttar jag om 2 månader! Det kryper i kroppen och jag minns mer och mer om hur han var, hur han slog mig, hur han ansåg "äh hon kan behöva gå ner lite till" när benen började synas. Jag är rädd för mina minnen. Att han dessutom är bästa vän med min förra vän, fröken dramaqueen gör inte saken bättre heller. Vet inte vad jag ska göra, rädslan och ångesten håller ett så stadigt grepp om mitt bröst att jag har svårt att sova, svårt att fokusera på annat och svårt att blicka framåt. Det gör ont i mig att veta vad han är kapabel till och hur han behandlade mig. Det gör ont att ha minnen som bränner på insidan av skallen. Det gör ont att veta att det är jag som lider, inte han. Det gör ont att inte veta vad jag ska göra åt det.