Egentligen löser sig allt alltid och sista veckan har varit väldigt bra faktiskt. Men ändå spökar det och jag brottas med mina tankar. Har fått en tjänst på 100%, killen tog det oerhört bra och han är så underbart fin, resa bokad med bästa vännen och ekonomin är löst. Men det spökar. Idag skulle mitt stora kompisgäng ut och käka, men jag kunde inte följa med. Beställde en ny bikini i och med att jag ska utomlands och när jag testade den fick jag panik. Kände mig som en flodhäst och mådde så dåligt. Vägrade gå ut, ville bara krypa upp i mitt hörn i min säng. Att gå ut och röka kändes tom som för långt borta. Ett hjärnspöke kommer sällan ensamt och det började snurra i huvudet om att jag inte är bra nog för honom och känslan och rädslan över att bli lämnad sattes igång. Även fast han sa att han inte vill lämna mig, att han vill ha mig och vara med mig så skrek det annorlunda i huvudet. Så min kväll har tillbringats i sängen med vin, mörker och serier. Ska lägga mig så fort sambon kommit hem om någon timme. I morgon är det. Dags för tredje gång med kbt. Vill våga ta upp och fråga hur man gör en borderline utredning men är samtidigt livrädd för att hon ska säga att jag inte behöver någon för att jag inte klassas in på kriterierna. Samtidigt som mina vänner börjat se det mer och mer och stundtals säger "nu är det inte du som pratar längre, detta är borderline"
Skulle jag få diagnosen skulle jag kunna få rätt hjälp. Och det är hjälpen jag vill ha. Diagnosen är lite skitsamma. Men den hjälpen jag behöver kräver en diagnos.
Kommentera