Egentligen är det inte hur djupa såren blir eller hur lång tid det tar att läka som är det viktiga, det är vad det symboliserar. Jag har tyvärr lärt mig att självskadning lindrar ångest. Både i praktik och teori. Jag vet att såren gör så man får mer endorfiner i kroppen och att det gör en lugn så man kan dämpa ångesten. Men jag vet också att när endorfinerna släpper så genererar det oftast mer ångest än innan när man inser vad man gjort, rädslan att bli påkommen och folks åsikter om det. Men när ångesten är som värst så gör man allt för att bli av med den, man väljer en kortsiktig lösning istället för en långsiktig. Säger inte att det är rätt men har man lärt sig detta så är det svårt att låta bli när ångesten kommer krypande sen.
Ångesten är en skrikande demon i mitt huvud, det väsnas och plockar fram dåliga minnen som förstärker den krypande känslan i kroppen, försvårandet av andningen och värken i bröstet. Genom att ha skadat mig har jag dämpat denna demon så jag kunnat sova en stund iaf. För att sova med ångest är väldigt svårt!
Jag har även skadat mig för att straffa mig själv. När man haft så lågt självförtroende att det knappt existerar och så gör man något man inte anser rätt eller klumpigt. Kan vara att inte få alla rätt på ett prov eller för att man inte hållt sig till en svältdiet. Då gör man det för att straffa sig, för att man inte anser att man är värd något. Vilket bara genererar ännu sämre självförtroende och skam.
Många gånger har jag skadat mig för att inte låta saker gå ut över andra, för att skona dem. När det väsnas i huvudet och humöret svänger, man är inte arg på någon annan än sig själv utan för att man inte kan släppa tankarna i huvudet, men det kan lätt gå ut över andra. Då har jag skadat mig för att dämpa min personlighet och lindra andra från fullständigt onödiga raseriutbrott för ingenting.
Att leva intill någon som skadar sig själv kan inte vara lätt. Har haft vänner som jag försökt få att sluta och så har jag släppt blicken ifrån dem i några minuter så finns nya sår där. Man känner sig så hjälplös, som att man inte räcker till och att man borde kunnat göra något åt det. Att det är så onödigt. Det är svårt att hålla kvar vid en sådan relation för att det är så extremt påfrestande och man själv dras ner i skiten. Jag vill inte utsätta någon för den känslan, ändå kan jag inte sluta. Jag kan inte. Så många psykologer, mediciner och annat tjafs man testat. Inget har hjälpt i längden. För minnena i huvudet finns alltid kvar oavsett man är hög på lugnande eller har pratat ut om det. När dem är borta, då kan jag leva normalt. Tills dess kan jag bara försöka förtränga ännu mer.
Självskadebeteende handlar om kortsiktiga lösningar, i ren panik för att man tror man håller på att dö av ångest eller självförakt. Men långsiktigt har man förstört sitt liv och sin kropp framför allt.
Kommentera