Nu har vårdcentralen ringt och gett mig tiden för psykologen och KBT. Känns skönt men även väldigt skrämmande. Psykologen som ringde lät trevlig men också väldigt ung. Något som kan bli problem. Ska jag sitta och öppna mig för en psykolog i liknande ålder som mig så kommer jag känna mig mer värdelös. Just för att "titta hur långt du kommit och här sitter jag med massa problem, vad har jag gjort av mitt liv". Man ska inte jämföra men det är inte alltid så lätt. Att ha en äldre som naturligt ska ha kommit längre i livet hade varit enklare rent naturligt.
För många år sedan när jag gick hos psykologer och på BUP så har alla psykologer velat utreda mig för borderline. Jag har vägrat för jag har inte velat ha en diagnos och är livrädd för att förknippas med en diagnos, att bli diagnosen själv, att bli borderline. Men efter att vänner läst om det och insett att det är så mycket som stämmer på mig, jag har också läst och känt att det är jag och jag får full pott på internettesterna. Nu har jag beslutat mig att jag ska ta upp detta med min psykolog, be om en utredning. För det skulle kunna underlätta, underlätta att ha svart på vitt varför jag mår och agerar som jag gör ibland. Då kan jag även få rätt hjälp, lära mig hantera mig själv. Senaste förhållandet med han jag verkligen älskar fortfarande tog slut pga att jag var instabil och han klarade inte av mina hastiga svängningar. Kan jag få hjälp, en utredning och se vad som gäller med mig kommer det underlätta i framtida relationer. Kunna säga "hej jag har detta och agerar lite konstigt ibland fast jag är fortfarande människa med ett hjärta så snälla ha förståelse och prata med mig när det blir fel, tack"
Som det skulle underlätta.
