Kroppen är värre igen. Det går bara utför. Har ont hela tiden och kan inte leva livet jag vill leva. Handlederna gör så ont att jag inte kan sitta vid dator eller mobil långa stunder. Kan inte heller diska eftersom det blir för ansträngande. Vill så gärna träna men det är svårt med smärtan. Så äter hur mycket värktabletter som helst, levern lär väl ge upp snart i denna takt. Men allt för att kunna leva ett så smärtfritt och normalt liv som det bara går. Min envishet tar mig till gymmet, skolan, vänner och fester. Utan envisheten hade jag legat hemma hela tiden. Men den är inte bara positiv för jag får bara ondare av allt jag gör också.
Att inte bli trodd av sina nära i denna situation gör nästan ondare än kroppen själv. Medan jag kämpar för livet för att hålla kvar vid livslusten i detta smärtstadie så behöver jag stöd. Någon som tror på mig. Någon som tar hand om mig stundtals. För jag vet inte hur länge till jag orkar ett liv jag inte vill ha men måste ha pga att smärtan stängt in mig här.
