Just nu är det så mycket i skolan, sista två dagarna och det känns som att jag kämpar ihjäl mig. Känns som att jag står och kämpar helt själv med andan i halsen. Det händer för mycket för alla omkring mig, vill inte belasta, vill inte vara till besvär. På något sätt har jag gått från översexuell till att inte känna något. Alla flashbacks som kommit senaste tiden. Bara känna honom över mig, känna hans starka grepp trycka ner mina nyskurna armar och nakna kropp i madrassen, känna paniken när jag suger av honom med hans hand på mitt huvud som trycker mig närmre så jag tror jag ska kvävas. Men även ex#1 som trots alla gånger jag sa nej ändå låg med mig, det högre intaget av sömntabletter för att jag inte skulle märka att han låg med mig, gångerna jag vaknade upp av smärta för att han trängde in i mig torr.
Det är inget jag någonsin kommer ifrån. Det sitter fast i huvudet på mig. Nu när det är så mycket och jag känner mig så ensam så kommer dem och sköljer över mig i takten med att tårarna sköljer mina kinder med runnen mascara. Inte nog med dessa personer som förstört mitt liv, minnena från min bästa vän skaver i kroppen. Drömmer hur han mister huvudet gång på gång, hur han dör i mina armar. Nästa vecka är det 2 år sedan men minnena släpper inte. Det är som att jag upplever samma sak varje natt. Kan inte komma ifrån känslan att mista honom och smärtan av att sakna honom tills det gör ont.
Just nu är jag bara utmattad, ensam och som om det inte vore nog så minns jag varje detalj i helvetena jag tidigare genomlidigt. Jag kommer aldrig komma ifrån dem hur mycket jag än förtränger och hur många psykologer jag än går till. Det kommer alltid finnas och äta mig levande. Även om jag bara vill skrika ur mig skiten, prata om det för att rehabilitera mig själv så sväljer jag allt. Jag är tyst. Jag ler. Jag skrattar. Jag låtsas att jag mår bra. Jag finns för andra. Egentligen vill jag bara slå huvudet så hårt i väggen att varje minne försvinner för gott och aldrig kommer plåga min själ igen. Men gör jag det så kommer det bara visa omgivningen hur skadad jag är och jag ska göra bra för andra, andra ska inte längre ta hand om mig. Jag borde ha rehabiliterat detta redan! Jag borde gått vidare! Jag borde släppa det och vara glad! Jag borde aldrig mer nämna eller tänka på det igen! Men jag kan inte. Jag kvävs. Jag minns. Jag är fast. Och jag orkar inte det.
